Ibland försöker jag hitta orden på varför jag trivs, och dras just hit, just nu. Sedan samlar jag mig och accepterar att det är så. Det bara är så. Enkelt. Och då kan jag njuta av nuet igen. Och skriva historia. Och samtidigt minnas svenskalektionerna som lärde mig att aldrig börja en mening med och. Och så trivs jag ännu lite mer här på "min" trappa.
#rebell
Samma plats för två dagar sedan.
Dagens LEVANDE skrivliv.
Under ett pilträd med ett palmblock.
"Fastnade" dock en halvtimme här i bilen (med dörren öppen och fötterna utanför) innan jag ska köra hem och vad händer?
Jag hör steg närma sig och tänker, ja nu är det nån som ska fråga nått igen som jag inte kan svara på.
En man kikar fram "vi såg dig komma, vi såg dig öppna dörren, sedan hände inget mer, så jag lär bara kolla om du lever? Och det gör du ju, ha det bra."
Ja jag lever, jag sitter här och skriver lite bara.
"Ja man ska ta vara på tiden."
Tackar för omtanken och påminnelsen.
Nu dags för hemgång. Känner mig riktigt levande faktiskt😂 Tack för det Lennart.
PAPPERSFLYGET
EN LYCKLIG HISTORIA
Flyger ut med otroliga Povel Ramel - De sista entusiasterna
Naturligtvis.
"Den största spegel kan man fördärva – det bor en solkatt i varje skärva
Och det finns röster ännu att värva – så låt oss bilda ett nytt parti
Det är för få som tror på sångerna, som följer vinden med ballongerna
Låt inte oss förbli de sista entusiasterna"
Och en dikt;
